Jag kom till Helsingfors som utbytesstuderande under slutet av Sovjettiden, läsåret 1989–90. När jag utexaminerats som magister i Tarto återvände jag till Helsingfors för att doktorera och arbeta som forskare. Jag bodde i Helsingfors i nio år och idag känns universitetet fortfarande lika hemtrevligt.
Nu arbetar jag vid Tarto universitet som direktör på institutionen för datavetenskap. Genom mitt medlemskap i Alumnföreningen vid Helsingfors universitet bevarar jag känslan av att jag har kontakt med min alma mater.
På grund av avståndet kan jag inte delta i Alumnföreningens evenemang. Däremot har jag besökt den datavetenskapliga avdelningens större fester, som professorernas pensionsfester och avdelningens 50-årsjubileum. Några år sedan närvarade jag vid matematisk-naturvetenskapliga fakultetens doktorspromovering – 15 år efter att jag själv promoverades. Det var en av mitt livs finaste fester.
Genom att läsa den e-post som föreningen skickar kan jag se skillnaderna mellan alumnverksamheten i Helsingfors och Tarto. Det känns som att alumnverksamheten för de mindre ämnesspecifika alumngrupperna är mera regelbunden i Estland. Men den tvärvetenskapliga och heltäckande alumnverksamhet som omfattar hela universitetet är långt ifrån på samma nivå i Tarto som på Alumnföreningen vid Helsingfors universitet.
Jaak Vilo
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten