Det är allmänt känt att universitetens historia går tillbaka till 600-talet, århundradet då islam föddes och Koranen skrevs. Men hur många vet att alumnverksamheten fick sin början först på 1800-talet, århundradet för glödlampor och järnvägar?
Att ingen alumnverksamhet etablerades vid universiteten på över tusen år, trots att studenter ständigt utexaminerades, är en fråga som väckt mitt intresse i samband med min doktorsavhandling om alumnverksamhet. Jag forskar i betydelsen av alumnengagemang vid gamla topprankade universitet runt om i världen. Till dem hör Harvard, Penn State, Cambridge, Wien, Uppsala och Helsingfors universitet.
Frågan är speciellt intressant ur ett europeiskt perspektiv. Alumnverksamheten fick nämligen sin början i Nordamerika och begränsades till den sidan av Atlanten i mer än ett halvt sekel. Detta trots att det moderna universitetet, med hela dess globala spridning, till sin grund är en europeisk uppfinning. Av Europas universitet har Bologna utropat sig till det äldsta och tar avstamp i året 1088.
Vad beror denna passivitet egentligen på? Man kunde gott tänka sig att det på 1600- eller 1700-talet funnits anledning att organisera åtminstone någon alumntillställning i Uppsala eller Wien i upplysningstidens anda. Misstolka mig inte – det rådde naturligtvis ingen brist på fester och samkväm vid universiteten. Därför är det lätt att hänfalla till anakronismer och tolka dessa olika former av aktivitet vid och i närheten av universiteten som alumnverksamhet, speciellt då alumner ofta medverkade. Här syftar jag på verksamheten vid nationerna, i olika vetenskapliga och sociala samfund och klubbar, såsom Aurora- eller Lördagssällskapet. Dessa kan dock inte tolkas som alumnverksamhet. Det förutsätter att alumner verkat tillsammans till förmån för varandra, studenter, universitet och/eller samhället explicit i egenskap av dess tidigare studenter eller anställda, som alumner. Ingen sådan aktivitet fanns före 1800-talet. Förhållandet mellan studenter och deras inlärningsmiljö och lärare är uråldrigt. Redan Platons lärjungar kallades hans alumner. Jag frestas att tänka att en alumnrelation redan existerade i asiatiska och afrikanska inlärningsmiljöer på 600-talet, såväl i de arabiska Madras-skolorna som i de tidiga irakiska, egyptiska och andalusiska lärosamfunden som räknas som föregångarna till den europeiska universitetsinstitutionen. Det kan jag gott tänka mig efter att på Alumnföreningens resa 2018 i Marocko ha besökt det äldsta kontinuerligt fungerande universitetet i världen, grundat 859, University of al-Qarawiyy. Kan orsaken till den långsamma starten i Europa vara den blygsamma storleken på de medeltida universiteten? Men det var trots allt tusentals alumner i Europa som utbildats akademiskt och skapat en imponerande karriär utanför universitetet, ofta i inflytelserika positioner. De har garanterat som privatpersoner diskuterat med universitetsledningen och sysslat med olika former av alumnverksamhet som exempelvis rekrytering av nya studenter. Trots det organiserade de sig aldrig som alumnsamfund eller -föreningar. UNDER FORSKNINGENS lopp har det även framkommit att alumnverksamhet vid ett universitet inte på något sätt korrelerar med institutionens ålder.
Alumnverksamheten börjar inte organiskt när universitetet når en viss ålder och kräver inte heller att universitetet nått en viss ålder. Det finns universitet som Penn State eller INSEAD, av vilket det tidigare är äldre och det senare yngre, där alumnverksamheten inleddes omedelbart efter att de första studenterna examinerats. Samtidigt finns det institutioner som är äldre än Helsingfors universitet där alumnerna inte organiserade sig före 2000-talet. Denna inkonsekvens överraskar då man vet att universitetets historia är särskilt viktig för alumnerna. Deras anknytning till universitetets narrativ är stark. Byggnaderna, symbolerna och berättelserna som anknyter till Alma Mater är av stor betydelse. Universitetssjubileer har varit av stor betydelse då alumnverksamheten påbörjats både vid Harvard och i Helsingfors. Harvard Alumni Association grundades i samband med Harvards 200-årsjubileum 1840. Alumnföreningen vid Helsingfors universitet kom till i samband med Helsingfors universitets 300-årsjubileum 1990.
Vad var det då egentligen som fick alumnerna att organisera sig i 1800-talets Amerika och 1900-talets Europa? Svaret är förändringar i det samhälle som universiteten verkade i liksom även förändringar inom universiteten själva. Alumnerna upplevde en känsla av samhörighet med sin läroanstalt och ville ta ansvar för dess öde och framgång. Från och med 1840-talet uppmanades alumnerna i Amerika att delta och bidra till utvecklingen av universitetet. Den amerikanska inställningen till alumnerna var inkluderande och starkt positiv och framåtblickande. Vid Harvard har den slutliga beslutsmakten utövats av alumner sedan 1860-talet. Resultatet av tidigt alumnengagemang återspeglas i framgången för dagens Ivy League-universitet. Historien om alumnverksamhetens begynnelse är en berättelse om en samhällelig förändring som avspeglades som en förändring av universiteten i fråga, där deras utveckling och framgång, och ibland till och med existens, stått på spel. Världens första officiella alumnförening bildades 1821 när det lilla konstuniversitetet Williams College of Art i den lilla staden Willliamstown i Massachusetts hotades. Dess ledning och flera professorer planerade att helt lägga ner och flytta universitetet för att etablera ett nytt universitet på en livligare plats. Tack vare alumnernas aktivitet räddades Williams College såväl ekonomiskt som kvalitativt.
Och utvecklingen i Europa? När man ser tillbaka på det medeltida universitet ur dagens perspektiv är man tvungen att tänka bort det mesta av det som utgör det europeiska universitetet av idag med dess roll som landets ledande undervisnings- och forskningsinstitution med sina monumentalbyggnader, enorma budgetar och väldiga mängd studenter. Europas universitetsinstitution föddes tack vare kyrkan som med sin finansiering och sitt stöd upprätthöll universiteten, vilka helt konkret levde i skuggan av de europeiska katedralerna.
Det var först på 1800-talet som denna relation bröts och ansvaret för och makten över universiteten övergick till nationalstaterna. Det är denna förändring som är startskottet för alumnverksamheten i Europa. Nationalstaterna var i behov av kvalificerade tjänstemän och den industriella revolutionen av ingenjörer och företagsledare. Universitetet lösgjordes från aristokratins och kyrkans helhetsinflytande och de sedermera frekventa diskussionerna om dess autonomi och självständighet tog fart. Det var naturligtvis aldrig frågan om ett fullständig oberoende. Universiteten i Europa var helt beroende av nationalstaternas finansiering till skillnad från universiteten i USA som med tanke på sin utveckling hade ett delvis ekonomiskt oberoende. I början av 1800-talet förespråkade Wilhelm von Humboldt autonomi för universiteten när det gällde forskning och undervisning, samt införandet av seminarier och laboratorier. Han betonade också universitets särställning i relation till staten och kyrkan. Humboldt föreslog även en betydande ekonomisk autonomi för universitetet, vilket aldrig uppnåddes vid de europeiska universiteten. Övergången till nationalstatens finansiering visade sig snart vara en guldgruva som möjliggjorde en enorm tillväxt för universiteten.
Det man även bör notera är att det medeltida universitet inte var en miljö som uppmuntrade tidigare studenter att vara delaktiga i utvecklingen. Studieårens upplevelse var helt annorlunda än idag vad gäller studenternas kritiska tänkande och aktivitet. Studenterna uppmuntrades inte att påverka utvecklingen av undervisningen. Professor Walter Rüegg påpekar i sin utmärkta artikel i mammutserien om de europeiska universitetens historia ”A History of the University of Europe” (2010), att det medeltida universitetet lärde ut intellektuell säkerhet genom att tillämpa den dialektiska processen på motsägelserna mellan kyrkans doktrin och praktisk erfarenhet. Syftet var att lösa motsägelserna i en logisk syntes i ett slags matchandets pussel där dogma naturligtvis inte ifrågasattes. Professor Bengt Kristensson-Uggla påminner i sin bok ”En strävan efter sanning” (2019) att det inte bedrevs någon omfattande forskning vid det medeltida universitetet. Målet var inte att hitta något nytt, utan att förmedla det gamla. Kristensson-Uggla konstaterar att den vetenskapliga revolutionen under 1500- och 1600-talet inte föddes vid universitet utan utanför det, som en kritisk rörelse till det som undervisades vid universitet.
Det var först i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet som vetenskapen överfördes till universitet. Och nu, i och med kritisk vetenskaplig forskning, öppnade universiteten för dialog med samhället. Detta skapade en positiv grogrund för meningsfullt samarbete mellan tidigare och nuvarande studenter samt forskare. Studentupplevelsen förändrades också avsevärt. Den kritiskt tänkande deltagande studenten föddes och hen blev efter examen en kritiskt tänkande deltagande alumn. Universitetens framgång och dess verksamhet blev en gemensam samhällelig fråga. Universiteten var, och är fortfarande, institutioner för högre utbildning i Europa och ett av samhällets viktigaste ekonomiska åtaganden. Alumnerna blev aktiva i en fråga som var gemensam; utvecklingen av undervisning och forskning och genom dem hela samhället. Alumnverksamhet handlar om att kommunicera samhälleliga mål till universitetet på andra sätt än genom en reglering av statens ekonomiska stöd. Som en dylik aktör har alumnverksamheten noterat stora framgångar vid de universitet som nyttjat alumnernas altruism.
Pia Widén
Doktorand, FM
Alumn i humaniora
Senaste kommentarer